Det finns många orsaker till Ukrainakrisen och dessa utsträcker sig flera hundra år i historien. Ukraina blev självständigt från Sovjetunionen år 1991. Även om Ryssland blev självständigt då, så ser många ryssar ändå landet som ryskt.
Fram till nutid har politiken präglats av en kamp om makt mellan parlamentet och presidenten. Detta har sedan lett till ekonomiska förändringar.
När Leonid Kutjma blev vald till president år 1994 startades en ny ekonomisk omplacering. Detta gjorde att man påbörjade en privatisering av statlig egendom som handlade om försäljning av både stora och små företag. Det gick sämre än man väntat sig och man fick ställa in investeringar av annan nationalitet.
Ekonomiska förändringar gjordes under början av 2000-talet. Detta gjorde att både skatteintäkter ökades och den betydande exportmarknaden uppfattade en stor tillväxt av ekonomin.
Under 2008-2009 skedde en finanskris och detta skapade problem för industriproduktionen eftersom den sjönk. Från 2010 har Ukraina med undantag misslyckats att stoppa situationer som varit krisartade. Orsaker till detta är ökad arbetslöshet, budgetbrist och utlandslån. Ytterligare orsaker till den ekonomiska krisen i landet är en stor korruption, dålig rättsäkerhet och en nationell oenighet när det framförallt handlar om den östra delen av Ukraina.
Den ryska presidenten Viktor Janukovitj valdes till president år 2010 efter att ledare från den västra delen misslyckats med de ekonomiska problemen i landet. Detta förde med sig kritik av olika slag från Moskva men trots detta diskuterade han om att samarbeta med EU. Under hösten 2013 avbröt han denna diskussion och vände sig istället mot Ryssland. Då började hundratusentals ukrainare att protestera mot den dåliga ekonomiska ledningen, det vill säga korruptionen och demokratin som innehöll många brister. Under början av 2014 hade över 1000 människor skjutits till döds och protesterna från Ukraina fortsatte och blev allt större. Av den anledningen valde Viktor Janukovitj att försvinna till Ryssland. Efter denna konflikt blev han avskedad av parlamentet och den nya regeringen skapades. Detta förde med sig att polisen och armén bytte sida.
Olika former av nationalistiska komponenter under revolutionen tolkades som hot för de rysktalande invånarna i den östra delen och även på Krim, den så kallade halvön.
I den sydöstra delen av Ukraina tillkännagav reservstyrkor så kallade folkrepubliker att kräva en inkorporering i Ryssland. Reservstyrkorna hade sedan uppsikt över ett stort distrikt, men efter ett tag då armén var på god väg att övervinna den fick reservstyrkorna hjälp från den ryska sidan med hjälp av angripande. Detta gjorde att de sedan la sig under den största sydöstra delen. På grund av detta förnekade Moskva sitt ingripande, trots att det fanns tillräckligt med bevis. Inför det hot om den pågående ryska framstöten blev regeringen tvungna att godkänna vapenvila och lova ett genomgripande folkstyre i den östra delen. Regeringen tvingades acceptera att de gått miste om en ytterligare del av landet. Ukrainas önskan om att få skapa sin egna framtid gjorde att det satte igång en stark rädsla i mestadels de baltiska staterna, men också i hela den västra delen.
Under 2014 startade Ryssland en oklar inblandning på halvön Krim. EU och USA påstår att Ryssland ska betraktas som aggressiv och Putin med ett maktbegär. Ryssland ser det istället så att man enbart ska hjälpa sitt folk, det vill säga de som pratar ryska i Ukraina. Om man gjorde på annat sätt så skulle nivån förvärras på grund av att Svoboda (ett parti som bygger på nazister och ryssar som beter sig hatfullt) enbart har fyra ministerposter.
De flesta källor uppger ungefär samma fakta och det beror bland annat på att informationen är begränsad från Ryssland. Man får i de flesta fall inte se krisen från ryssarnas sida och det finns ett tydligt exempel från rt.com som bevisar detta. Om man läser artikeln mellan raderna så menar de att kriget bara är ett inbördeskrig och att Ryssland inte ska ha medverkat i kriget överhuvudtaget.
Bild tagen från:
http://svenska.yle.fi/artikel/2014/04/16/putin-mot-grundlagen-att-satta-militaren-mot-protesterna
Fram till nutid har politiken präglats av en kamp om makt mellan parlamentet och presidenten. Detta har sedan lett till ekonomiska förändringar.
När Leonid Kutjma blev vald till president år 1994 startades en ny ekonomisk omplacering. Detta gjorde att man påbörjade en privatisering av statlig egendom som handlade om försäljning av både stora och små företag. Det gick sämre än man väntat sig och man fick ställa in investeringar av annan nationalitet.
Ekonomiska förändringar gjordes under början av 2000-talet. Detta gjorde att både skatteintäkter ökades och den betydande exportmarknaden uppfattade en stor tillväxt av ekonomin.
Under 2008-2009 skedde en finanskris och detta skapade problem för industriproduktionen eftersom den sjönk. Från 2010 har Ukraina med undantag misslyckats att stoppa situationer som varit krisartade. Orsaker till detta är ökad arbetslöshet, budgetbrist och utlandslån. Ytterligare orsaker till den ekonomiska krisen i landet är en stor korruption, dålig rättsäkerhet och en nationell oenighet när det framförallt handlar om den östra delen av Ukraina.
Den ryska presidenten Viktor Janukovitj valdes till president år 2010 efter att ledare från den västra delen misslyckats med de ekonomiska problemen i landet. Detta förde med sig kritik av olika slag från Moskva men trots detta diskuterade han om att samarbeta med EU. Under hösten 2013 avbröt han denna diskussion och vände sig istället mot Ryssland. Då började hundratusentals ukrainare att protestera mot den dåliga ekonomiska ledningen, det vill säga korruptionen och demokratin som innehöll många brister. Under början av 2014 hade över 1000 människor skjutits till döds och protesterna från Ukraina fortsatte och blev allt större. Av den anledningen valde Viktor Janukovitj att försvinna till Ryssland. Efter denna konflikt blev han avskedad av parlamentet och den nya regeringen skapades. Detta förde med sig att polisen och armén bytte sida.
Olika former av nationalistiska komponenter under revolutionen tolkades som hot för de rysktalande invånarna i den östra delen och även på Krim, den så kallade halvön.
I den sydöstra delen av Ukraina tillkännagav reservstyrkor så kallade folkrepubliker att kräva en inkorporering i Ryssland. Reservstyrkorna hade sedan uppsikt över ett stort distrikt, men efter ett tag då armén var på god väg att övervinna den fick reservstyrkorna hjälp från den ryska sidan med hjälp av angripande. Detta gjorde att de sedan la sig under den största sydöstra delen. På grund av detta förnekade Moskva sitt ingripande, trots att det fanns tillräckligt med bevis. Inför det hot om den pågående ryska framstöten blev regeringen tvungna att godkänna vapenvila och lova ett genomgripande folkstyre i den östra delen. Regeringen tvingades acceptera att de gått miste om en ytterligare del av landet. Ukrainas önskan om att få skapa sin egna framtid gjorde att det satte igång en stark rädsla i mestadels de baltiska staterna, men också i hela den västra delen.
Under 2014 startade Ryssland en oklar inblandning på halvön Krim. EU och USA påstår att Ryssland ska betraktas som aggressiv och Putin med ett maktbegär. Ryssland ser det istället så att man enbart ska hjälpa sitt folk, det vill säga de som pratar ryska i Ukraina. Om man gjorde på annat sätt så skulle nivån förvärras på grund av att Svoboda (ett parti som bygger på nazister och ryssar som beter sig hatfullt) enbart har fyra ministerposter.
De flesta källor uppger ungefär samma fakta och det beror bland annat på att informationen är begränsad från Ryssland. Man får i de flesta fall inte se krisen från ryssarnas sida och det finns ett tydligt exempel från rt.com som bevisar detta. Om man läser artikeln mellan raderna så menar de att kriget bara är ett inbördeskrig och att Ryssland inte ska ha medverkat i kriget överhuvudtaget.
Bild tagen från:
http://svenska.yle.fi/artikel/2014/04/16/putin-mot-grundlagen-att-satta-militaren-mot-protesterna